Pjäxorna ger stadga och överför kraft från åkaren via bindningen till skidorna, samtidigt som de förmedlar information från underlaget och skidorna till åkaren. Det är den del av utrustningen som våra väsentligaste kroppsdelar för alpin skidåkning har kontakt.
Uppbyggnad
En pjäxa är uppbyggd av två eller tre delar. En tvådelad pjäxa har en helgjuten del som foten sitter fast i samt en del som spänner fast foten. En tredelad pjäxa har en del som foten sitter fast i, en del som utgör plösen och en del som spänner fast foten.
Vidare finns det olika spännen av olika material. Oftast finns det 2–4 spännen på vardera fot. De viktigaste spännen anses vara de som gör att fotleden hålls relativt på plats och därmed att hälen kan röra sig minimalt. Varje pjäxa brukar också ha ett spänne längs upp i skaftet som kan vara av olika bredd och material – mjukare som hårdare, kardborreband eller strap.
Egenskaper
Pjäxorna har olika flex. Det är skaftets framåtriktade styvhet och har som egenskap att överföra inre krafter till skidorna. Här brukar det handla om en avvägning mellan komfort och maximal kraftöverföring till skidan. Generellt sätt är hårdare pjäxor mindre bekväma och mjukare pjäxor mer bekväma. Även om många tillverkare använder en skala från cirka 50–170 finns det ingen standardiserad metod för att mäta flex. Vissa pjäxor har även ställbar flex.
Många pjäxor har justerbar skaftlutning. Vanligtvis behöver kvinnor mer framåtlutning än män för att kompensera för skillnader i tyngdpunktens placering. En grads framåtlutning av pjäxskaften flyttar i låg position fram tyngdpunkten lika mycket som när man lutar fram överkroppen tio grader.
Sidovinklingen, alltså den laterala kantningen, finns till för att korrigera skaftets vinkling i sidled. En hjulbent person behöver en annan vinkling än en kobent person (se mer under Funktionell anatomi). När en person står balanserat i pjäxan ska underbenet vara centrerat i skaftet. Detta kan även ses som att en rak linje går från pjäxans mediala linje upp i mitten av knäet när en person står stilla på plan mark.
Pjäxans funktionalitet i sagittalplanet
En pjäxa ska gå att flexa framåt. Funktionen är främst till för att vi ska kunna röra kroppens tyngdpunkt upp och ned men ändå behålla en centrerad position. En för styv pjäxa minimerar rörelsen i fotleden och kan ofta medföra att åkaren belastar skidorna baktill. En för mjuk pjäxa kan medföra att åkaren flexar igenom den framåt utan att få någon respons.
Oavsett hårdhet på pjäxan är det viktigt med ett bra hälgrepp så att böjrörelsen kan ske i fotleden och fotsulan fortfarande har kontakt med pjäxans sula. En pjäxas hårdhet ska vara anpassad efter skidåkarens färdighet och vikt. Ju bättre åkförmåga och ju tyngre åkare, desto hårdare pjäxa. För en nybörjare bör pjäxans flex vara mellan 60–90 för att den ska vara förlåtande men även lättmanövrerad och fungera tillsammans med skidan.
Pjäxans funktionalitet i frontalplanet
Pjäxan har som sagt i uppgift att föra över kroppens rörelser till skidan. Om skidåkaren rör kroppen åt sidan i förhållande till underlaget kommer pjäxan hjälpa till att få upp skidan på kanten och skapa en kantningsvinkel gentemot snön. En för mjuk pjäxa tappar egenskaper i att överföra rörelsen i skidan. En skidåkare med lägre färdighet kan gynnas av att ha en mjukare pjäxa då den blir mer förlåtande och inte så direkt i sin kraftöverföring.
De flesta pjäxor har funktionen att kunna ställa in pjäxans kantningsvinkel. Kantningsvinkeln innebär vinkeln mellan sulan och skaftet i sidled. Ett bra sätt att kontrollera att en skidåkare har rätt kantningsvinkel inställd är att ta ur innerskon och stå barfota med lätt böjda ben i skalet. Om kantningsvinkeln är rätt kommer underbenet att vara placerad centralt i skaftet.
