Att skapa metoder

För att skapa bra situationer för lärande och upplevelser behöver du tänka igenom vem deltagaren är, vad hen har för mål, vilka andra som är med och när, var och hur situationen sker. Medan ni genomför aktiviteten analyser du kontinuerligt vad som händer och kanske ändrar svaren på vissa frågor. Huvudmålet med att använda metoder är att deltagaren ska bli bättre på att använda och förstå hur ledernas rörelser påverkar interaktionen mellan skida och snö.

Kompetensen att skapa och genomföra situationer för lärande och upplevelse handlar om att skapa så bra möjligheter som möjligt för ett så bra lärande eller en så stor upplevelse som det går utifrån inre och yttre faktorer. Här talar vi exempelvis om andra deltagare, väder, deltagarens egen motivation och färdighet, samt dig som ledare. För att lyckas med detta behöver du tänka igenom ett antal frågor:

1. Vem är deltagaren?
2. Vad har deltagaren för mål? Vad vill deltagaren?
3. Varför vill deltagaren uppnå det önskvärda?
4. Vilka andra är med i samma situation?
5. Vem är jag? Hur kommer jag att påverka deltagarens lärande och/eller upplevelse?
6. När sker situationen?
7. Var sker genomförandet?
8. Hur ska situationen genomföras? Val av metodik?

I bästa fall kan du svara på dessa frågor innan situationen startar, men det kanske inte går med alla frågor. Under aktiviteten bör du löpande ta reda på de svar du inte hade från början och du bör också vara medveten om att svaren på en del frågor kan ändras under aktivitetens gång.

Det räcker alltså inte att planera och skapa en situation utan den måste kontinuerligt underhållas och skapas under situationens genomförande. Flera av frågorna kopplar vi till modellen Will–Skill–Hill (se figur), fråga 1–3 handlar om deltagarens vilja och förmåga (Will och Skill) och fråga 4, 6 och 7 är kopplat till miljön/sammanhanget (Hill).

Fråga 8 handlar om val av metoder. Metoder finns på flera nivåer, från övergripande till specifika delmetoder, vilket innebär att flera olika metoder kan användas samtidigt eller efter varandra under genomförandet av en situation.

Den övergripande metoden som används vid skapande och genomförande av situationer (se figuren nedan) innebär att du som ledare planerar för genomförandet. Under genomförandet pågår en kontinuerlig analys av det som händer samtidigt som nya uppgifter och utmaningar formuleras av dig som ledare (eller deltagaren eller andra deltagare) och genomförs av deltagaren. Slutligen utvärderas situationen både med och utan deltagaren.

För att ledaren ska utvecklas från en situation till en annan krävs det att ledaren reflekterar över genomförda situationer. Vid genomförandet av hela situationer och delmetoder strävar vi efter att använda ett erfarenhetsbaserat lärande.

Huvudmålet med metoder

Syftet med att hjälpa en deltagare att utvecklas med hjälp av metoder är att deltagaren ska bli bättre på att använda och förstå hur ledernas rörelser påverkar interaktionen mellan skida och snö. Se till att utvärdera resultatet av ledernas rörelser utifrån det mål som ska nås, det vill säga hur deltagaren vill att skidorna ska röra sig genom snön för att få de svängar, eller annat resultat, som deltagaren vill ha.

Det är resultatet som kommer ut från interaktionen mellan skida och snö som avgör om leders rörelser är funktionella eller inte, så det är mycket viktigt att du hjälper deltagaren att inte bara kunna utföra ändamålsenliga rörelser i lederna utan också att förstå hur rörelserna i leder påverkar slutresultatet.

Att bara hjälpa deltagaren att utveckla sina rörelser i leder utan koppling till målet (slutresultat att skidor interagerar med snön som önskat) är inte bara ineffektivt utan kan även göra så att deltagaren får svårare att nå de övergripande tekniska målen.

Utveckla och använda metoder

När du hjälper någon att utvecklas i en lärsituation använder du dig av en eller flera metoder. Eftersom ett av Svenska skidrådets övergripande mål är att ha medvetna åkare och ledare är det viktigt att deltagare i valda metoder får möjlighet att både göra och förstå. Här används med fördel den cirkulära rörelsen i det erfarenhetsbaserade lärandet. När deltagaren själv är medveten om sambandet mellan att göra och förstå kommer deltagaren att mer självständigt kunna driva sin utveckling.

För att stötta deltagarens självständiga utveckling är det viktigt att de metoder du använder är så självinstruerande som möjligt. Med självinstruerande menar vi att när deltagaren väl förstått uppgiften ska resultatet vid utförandet vara tillräcklig feedback så att deltagaren själv kan avgöra hur bra det går. I början kan dock deltagaren behöva hjälp att tolka resultatet.

Tänk på att det självinstruerande i metoden inte bara behöver beröra antingen det deltagaren gör eller det deltagaren förstår. Det bästa är när metoden är självinstruerande både med avseende på deltagarens utförande och förståelse.

Utgå från att deltagaren lyckas

Du kan ledare kan vilja förklara en metod väldigt noga innan deltagaren får testa för att du utgår från din erfarenhet om vilka problem som kan uppstå för en deltagare vid utförandet. Problemet är att du ofta har samlat in dessa erfarenheter oftast från flera olika tidigare deltagare och det väldigt sällan är en och samma deltagare som har haft alla dessa problem samtidigt.

Men en av våra övergripande målsättningar är att individ- och situationsanpassa metodiken. Då är det bättre att utgå från att deltagaren kan och kommer att lyckas med din metod. Om något problem uppstår tar du hand om det då, helst genom att deltagaren själv får identifiera problemet och komma på en lösning på problemet.

Naturligtvis är det inte alltid det lämpligaste, utan deltagarens lärande kan gå mycket fortare om du hjälper till att identifiera och avhjälpa problemet. Men tänk på att få med deltagaren så hen senare kan identifiera och avhjälpa problemet själv, vilket går i linje med att främja inre motivation och hur vi använder feedback.

Ytterligare en fördel med att utgå från att deltagaren kommer att lyckas är att hen förmodligen får åka mer. Om du instruerar mycket tar det tid från att åka. Tänk på att deltagaren lär sig genom att både göra och förstå, samt att göra och förstå måste gå hand i hand.

Helheten eller delar av helheten

Att lära sig något kan delas upp i helhet och i delar av en helhet. När du hjälper någon annan att utvecklas, eller dig själv, är det ibland väldigt effektivt att jobba med delar av helheten.

Att lyckas förändra något i sitt rörelsemönster när man åker på toppen av sin förmåga är inte lätt. Det är i få andra idrottsgrenar som man så ofta utför aktiviteten på max (eller nära max) som man gör som rekreationsåkare. När man ska lära sig nya rörelsemönster är det oftast mer effektivt om man delar upp lärandet i delar som bygger på och förstärker varandra, vilket ger deltagaren större möjlighet att lyckas.

När man tränat delarna testar man och ser om det går att sätta ihop delarna till en helhet. Ofta får man växla många gånger mellan att träna med fokus på delar och sätta ihop allt till en helhet. Tänk på att det tar många repetitioner av korrekta rörelser innan man ersatt ett tidigare rörelsemönster.

Att ni jobbar med delar av helheten betyder det inte att deltagaren får åka lite. Du fokuserar på den delen av helheten ni jobbar med och ger ingen uppmärksamhet till de andra delarna. De delar som inte är i fokus löser deltagaren automatiskt.

Ett exempel kan vara att jobba med hur foten och fotledens rörelser kan utvecklas för deltagaren. För att jobba med det måste naturligtvis deltagaren åka, men övriga rörelser lägger du som ledare ingen fokus på förutsatt att de inte stör det som är i fokus.

Det kan också vara det omvända. Att du sätter fokus på något specifikt, för att på så sätt utveckla en annan specifik del genom att den får lösa sig naturligt. Till exempel kan du jobba med att få till ett mer naturligt rörelsemönster i knä- och höftleder för att reglera kantningsvinkeln genom att fokusera på foten och fotledens rörelser.

Att jobba med variation av hastighet kan till viss del också ses som att jobba med en del av helheten. Genom att åka långsammare kan deltagaren ges större förutsättningar för att lyckas med en ny rörelse. Senare kan den nya rörelsen användas i den önskade hastigheten för att se om rörelsen automatiserats tillräckligt. Det är viktigt att ge deltagaren en chans att lyckas. Att jobba med variation av terräng kan också ses som en delmetod.

Terräng

Val av terräng är av väldigt stor betydelse för hur effektiv en viss metod är. Skulle en åkare eller ledare välja för brant eller för flack terräng för ändamålet kan det hämma utvecklingen. När deltagaren åker på max av sin förmåga är sannolikheten väldigt mycket större att deltagaren använder sig av tidigare lärda rörelsemönster än att hen lyckas ändra sitt rörelsemönster.

Dock finns det situationer där det kan vara bra att åka på toppen av sin förmåga, till exempel för att testa helheten och se om delarna automatiserats, träna psykologiska aspekter och så vidare.

Vidare påverkar jämnheten i terrängen. När deltagaren jobbar med att utveckla nya rörelsemönster kan det vara mycket mer effektivt om underlaget är slätt med konstant lutning. Senare kan det nya rörelsemönstret testas i mer varierad och opreparerad terräng.

Naturligtvis finns det vissa typer av färdigheter som kräver varierad terräng. Detta kan till exempel vara puckelpist eller lössnö, där lutningen, snödjupet eller storleken på pucklarna avgör svårighetsgraden i terrängen.

Barmark

Eftersom utförsåkning bland annat handlar om att leders rörelser ska ske på ett ändamålsenligt sätt kan åkare utvecklas i sin åkning även utan att åka. Att använda metoder som syftar till att hjälpa deltagaren med rörelseförståelse, rörelseträning och rörelsemedvetenhet på barmark, inomhus eller utomhus, kan vara till stor nytta för deltagaren.