För att koppla samman hur inre krafter kan reglera de yttre krafterna och hur vi som skidåkare kan förhålla oss till de yttre beskriver vi här hur vertikal belastning förhåller sig till gravitation och normalkraft. Vid rörelse vertikalt är gravitationen och normalkraften inte i jämvikt eftersom det som rör sig är en förflyttande rörelse av ett föremåls masscentrum – skidåkarens masscentrum.

Säg att en skidåkare förflyttar masscentrum först nedåt, sedan uppåt igen så kommer normalkraften först minska – det som benämns som avlastning i avsnittet om Mekanik. Direkt när skidåkaren byter håll på förflyttningen av dess masscentrum och flyttar det uppåt igen kommer normalkraften att öka – belastning. Detta gör den tills dess att skidåkaren bromsar in sin förflyttning av masscentrum – då minskar normalkraften igen till dess att skidåkaren står still och det blir jämvikt mellan gravitationen och normalkraften.

Åkaren kan också välja att placera sin massa över en skida istället för över båda skidorna. Det gör att normalkraften sprids ut över en mindre yta och genomböjningen av skidan ökar för en kort stund tills dess att snön packas ihop och jämvikt råder. Under detta tillfälle ökar även friktionen.

Normakraftens förändring vid varierande vertikal belastning.

Belastning är det uttryck inom mekaniken som handlar om att ett föremål utsätts för en viss kraft som ger upphov till ett visst tryck. Trycket är kraft per yta. Om trycket bestäms av normalkraften och blir större eller ökar vid ett tillfälle upplevs detta som belastning i kroppen.

En skidåkare kan med hjälp av sina inre krafter manipulera normalkraften så att den för en liten stund ökar genom att packa ihop snön – då ökar trycket och belastning. Motsatsen sker om normalkraften minskar vilket kallas för avlastning. Detta kan skidåkare såklart också skapa med sina inre krafter och det sker även när backen plötsligt blir brantare. Om åkaren lyckas med att bibehålla samma normalkraft under en sväng eller ett åk kallas det för utjämning.