I början av delen om alpin skidteknik introducerades de övergripande tekniska målen utan närmare fördjupning. Förhoppning är att du nu med ökad teoretisk förståelse om skidteknikens ingående delar kan göra en djupare analys av vad som ligger bakom dessa mål. Här presenteras argument för respektive målsättning genom att ta hjälp av respektive del av skidtekniken.
Balanserad och förberedd
Målet att vara balanserad och förberedd kan tyckas sättas in i vilken kontext som helst, inte bara inom utförsåkning. I alpin skidåkning blir det däremot väldigt påtagligt eftersom det ställer höga krav på att vara balanserad och förberedd.
De yttre förutsättningarna är i stort väldigt föränderliga. Vi ska också skapa svängar och andra resultat för att få variation, för att tävlingsregler är uppbyggda som de är, för att känna oss trygga och så vidare. När vi är balanserade i lederna har vi låtit kroppsdelar inta inbördes förhållande så att vi är så starka som möjligt i att hantera de yttre krafterna.
Skulle kroppen inta mindre gynnsamma positioner skulle det sannolikt resultera i sämre balans och mest troligt ökad energiåtgång. Detta är ett resultat av hur mekaniken fungerar och hur vår kropp och utrustning är uppbyggd.
Eftersom underlaget är relativt föränderligt och oförutsägbart bör vi även låta kroppen vara beredd på det som kommer och det som eventuellt kan komma att hända. Det innebär att vi ska vara så starka som möjligt i hela kroppen, men förberedda på det som ska komma eller kan komma att hända. Vi eftersträvar att vara balanserade med avseende på kroppens masscentrum (fram-bak, sidled, högt-lågt).
Vi kommer att placera oss i olika kroppspositioner och få utrustningen att interagera med underlaget på ett visst sätt, och därför behöver vi ge och ta vad gäller att vara balanserade och förberedda i olika situationer. Om vi utgår från ett funktionellt anatomiskt utgångsläge relaterat till det underlag som råder har vi större och fler möjligheter att utföra det vi vill.
Motsatsen skulle bli att utgå ifrån ett utgångsläge som begränsar våra möjligheter att inta olika kroppspositioner som får utrustningen att interagera på det sättet vi vill med underlaget.
Sammantaget skapar detta stabilitet och frihet.
Skidorna gör jobbet och ytterskidan styr svängen
Skidorna är våra verktyg som har egenskaper som gör att de både kan användas för att förflytta oss framåt och i sidled, vilket tillsammans skapar en sväng. Vi vill använda oss av en teknik där vi nyttjar skidornas egenskaper utifrån dess funktion så mycket som möjligt så att vi inte slösar energi på att kroppsligt röra oss på sätt som ersätter eller motverkar resultatet från skidornas interaktion med snön.
Om skidornas konstruktion ändras är det vi som får anpassa oss, medan konstruktionen får ta hänsyn till hur yttre krafter förhåller sig samt hur vi människor som ska använda dem ser ut anatomiskt.
I en sväng är det helt naturligt att vi orkar hålla emot större krafter med ytterbenet än med innerbenet. Utifrån mekaniska principer och hur skidor är uppbyggda behöver vi, för att svänga, skapa en kantningsvinkel. Sedan har vi möjlighet att utföra olika typer av spår.
Vi kan skapa samma kantningsvinkel med båda skidor, oavsett om vi låter innerskidan eller ytterskidan styra svängen. Skillnaden är att innerbenet är böjt och ytterbenet är sträckt vilket rent biomekaniskt blir tyngre för innerbenet att hantera yttre krafter utifrån det kraftmoment som skapas. Skulle vi då ha ett starkare, sträckt innerben skulle vi behöva balansera med ytterbenet i luften och därför få en mindre understödsyta och sämre balans.
Att påverka plattformsvinkeln och styrvinkeln i horisontalplanet hade också blivit svårare. Det skulle vidare kräva större rörelseutslag för att gå från ena sidan till andra under svängväxlingsfasen. Om både innerskidan och ytterskidan skulle styra svängen samtidigt hade genomböjningen (den vertikala belastningen och således styrvinkeln i sagittalplan) minskats. Det hade påverkat den riktningsförändrade kraften som ger sväng – centripetalkraften – eftersom snön inte kunnat packas ihop lika mycket och därmed inte gett lika stor reaktionskraft från snön (normalkraft). Det medför således att vi vill låta ytterskidan styra svängen.
Naturligt och enkelt rörelsemönster
Många upplever att när någon utför en uppgift ser det enkelt och naturligt ut – som att personen inte gjort något annat. Individen gör precis det den behöver, vid rätt tillfälle, av tillräcklig mängd för att få det resultat som önskas.
När vi åker skidor vill vi sträva efter att använda en teknik som inte är jobbigare än vad som behövs för att uppnå det vi vill, oavsett inre eller yttre förutsättningar och färdighetsnivå. När vi gör det använder vi gärna rörelser som inte slösar med vår energi.
Att utföra rörelser som inte får någon effekt på interaktionen mellan utrustningen och underlaget, alternativt ett rörelsemönster som slösar för mycket energi kontra vad andra alternativ gör, är något som inte rimmar med att röra sig naturligt och enkelt. Detta gör att vi eventuellt får möjligheten att prestera under längre tid utan att bli trötta, vilket också skulle kunna medföra en minskad skaderisk eller att självkänslan och tilltron till ens egen förmåga stärks.
Underlaget varierar som sagt genom åket. Även om vi åker i en backe med helt jämn lutning kommer det vara som att vi åker i terrängvågor när vi svänger. När skidorna pekar rakt ned för backen är lutningen för åkaren samma som backens lutning. Vid svängväxlingsfasen är lutningen som minst för åkaren.
Genom svängen behöver vi alltså reglera hur skidorna möter snön för att vi ska få de svängar vi vill ha. För att göra det behöver vi röra på kroppens delar i förhållande till varandra. Detta gäller även för åkning i exempelvis puckel men där de yttre förutsättningarna leder oss till en teknik som ska rimma med den situationen. Terrängen förändras snabbare och för att vi ska uppnå de andra skidtekniska målen behöver vi röra på oss på ett annorlunda sätt.
Allt detta sammantaget gör att skidåkning aldrig kan vara helt statisk. Vi måste vara i ständig rörelse mellan kroppens delar för att få rörelseekonomi och effektivitet och därmed vara balanserade och förberedda.
