Plogsväng

I en plogsväng använder åkaren statisk balans under alla delar av svängarna. I och med att åkaren tillämpar statisk balans blir det lättare att lyckas med svängen om hen använder en bred skidföring.

Istället för parallell skidföring använder sig åkaren av en triangelformad skidföring där skidspetsarna är relativt nära varandra i förhållande till skidornas bakre del som är längre ifrån varandra. Detta har liknelsen av en plog. Den tänkta skidföringen innebär att båda skidornas inre stålkanter har kontakt med underlaget tillsammans med en viss del av belaget beroende på snötyp. De yttre stålkanterna har däremot inte kontakt. Denna sväng utförs förslagsvis med lägre hastigheter och i flackare terräng. Eftersom åkaren har statisk balans och hastigheten är lägre på grund av styrvinklar i horisontalplanet innebär det att svängväxlingsfasen sker under en kort sträcka. Det innebär också att den riktningsförändrande fasen är längre.

Interaktioner mellan skidorna och snön samverkar för att hålla en förflyttande rörelse framåt och få en riktningsförändring i önskad hastighet. Plattformsvinkeln ska vara större än 90 grader så att skidorna kan röra sig sidled för att uppnå ett sladdande spår. Beroende på backens lutning använder sig åkaren av en betydande och relativt stor styrvinkel på ytterskidan och motsatt, fast liknande, styrvinkel på innerskidan. Åkaren använder sig av en liten kantningsvinkel där den ena skidan är motsatt den andra.

Under svängens riktningsförändrade fas är dock ytterskidans kantningsvinkel större än innerskidans. Kantningsvinkeln påverkas genom rörelser i sagittalplanet hos fot-, knä- och höftleder, men i och med skidföringen skapas de av abduktioner i höftleder i utgångsläget. Om samtliga vinklar är lika stora på båda skidorna, fast motsatta varandra, kommer åkaren att glida rakt utför utan någon riktningsförändring, alternativt stanna beroende på storleken på vinklarna i förhållande till backens lutning.

I denna typ av sväng strävar åkaren att stå neutralt med avseende på belastning framåt–bakåt och eftersom svängen går så långsamt använder åkaren sig av varierad vertikal belastning mellan inner- och ytterskida för att påverka interaktionen mellan skidor och snö.

Interaktionen mellan skidor och snö

Höger–mitt till höger–slut

• • Åkaren strävar efter att få en sväng med en jämn svängbåge, det vill säga försöker åka med en konstant svängradie. Inklinationen påverkas allt mer av backens lutning mot slutet av denna del av svängen vilket innebär att åkaren kontinuerligt måste dosera plattforms-, styr- och kantningsvinkel för att uppnå önskad målbild.
  • Denna del av svängen pågår tills åkaren försäkrar sig om att den kommer att korsa fallinjen i en lämplig vinkel så när åkaren är i svängväxlingsfasen kommer inte hastigheten att öka markant.
  • Plattformsvinkeln är över 90 grader, kantningsvinkeln håller på att minska på den vänstra ytterskidan från att ha nått sin högsta vinkel. Styrvinkeln är den samma.

Höger–slut till vänster–start

• • Kantningsvinkeln minskar successivt på den vänstra ytterskidan, medan den ökar på innerskidan. Detta kan ske i väldigt liten skala, dock finns det en bibehållen plattformsvinkel större än 90 grader.
  • Åkaren får en allt mindre riktningsförändring som helt upphör när skidorna har samma kantningsvinkel åt motsatta håll. I detta tillfälle färdas åkaren snett över backen i förhållande till fallinjen.
  • Plattformsvinkeln är fortfarande större än 90 grader.
  • Styrvinkeln som tidigare användas i föregående sväng återfinns här där även kantningsvinkeln ökar lätt successivt på höger ytterskida. Vänster innerskidan får därmed en minskad kantningsvinkel.
  • Det innebär att åkaren får en växande riktningsförändrande kraft och även kan kontrollera hastigheten med kantningsvinkeln.

Vänster–start till vänster–mitt

• • Till en början sker en fortsatt liten ökning av kantningsvinkeln på höger ytterskida och det motsatta sker på vänster innerskida.
  • Svängens storlek kontrolleras vidare av åkarens hastighet och samspelet mellan plattforms-, styr- och kantningsvinkel.

Rörelser för att påverka interaktionen mellan skidor och snö

Höger–mitt till höger–slut

• • För att kontrollera skidornas styrvinkel behåller och kontinuerligt påverkar åkaren en inåtrotation i ytterbenets och innerbenets höftled samtidigt.
  • Plattformsvinkeln kontrolleras genom rörelser i frontalplanet i höftlederna vilket ger en relativ rörelse i fötterna.
  • Ytterbenet är i det här läget lite mer utsträckt än innerbenet i fot-, knä- och höftled, vilket skapar en större kantningsvinkel på ytterskidan. Det vänstra innerbenet är därmed mer böjt än det högra ytterbenet.

Höger–slut till vänster–start

• • Mot slutet av denna fas väljer åkaren att successivt minska kantningsvinkeln genom att utföra liten extension i sagittalplanet i tidigare nämnda leder i innerbenet. Rörelserna blir tydligare med bredare stans och brantare terräng.
  • När skidorna har samma kant- och plattformsvinkel fortsätter åkaren att sträcka/extendera högra benets fot-, knä- och höftled. Notera att rörelserna är relativa gentemot hastighet och lutning, det vill säga små.
  • Styrvinkeln justeras efter önskad storlek och ofta bibehålls den som i föregående sväng.

Vänster–start till vänster–mitt

• • Den successiva ökningen av kantningsvinkeln sker genom att åkaren böjer mer och mer i vänster bens fot-, knä- och höftled (rörelserna sker i sagittalplanet).
  • Åkaren får därmed ett lite längre höger ytterben än vänster innerben.