För att göra ledrörelsernas påverkan på interaktionen lite mer konkret kan vi ta ett exempel. I detta exempel väljer vi att utgå utifrån ett perspektiv som går i linje med teknikmodellen och som sakta för oss vidare in mot helheten.
Först vill vi veta vad vi vill ha för resultat. Ett resultat skulle kunna vara att vi under ett åk i preparerad, jämn terräng kommer på att vi vill ha svängar med kortare svängradie. Därefter väljer vi ett eller flera sätt att påverka hur utrustningen (skidorna) interagerar med underlaget (snö och lutningen). För att få en kortare svängradie utan hänsyn till vilket typ av spår som görs kan vi i detta exempel välja olika alternativ som att
-
- öka vinkeln mellan skidan och snön (öka kantningsvinkeln)
- minska hur mycket skidan sladdar/rör sig i sidled (minska plattformsvinkeln, om vi inte redan åker utan att skidorna rör sig i sidled, det vill säga i ett skärande spår)
- vrida skidorna mer i förhållande till åkriktningen (öka styrvinkeln i horisontalplanet, om den redan inte är så stor så det bara leder till bara bromsande effekt)
- flytta fram belastningen längs skidorna om möjligt
- öka den vertikala belastningen för att få en större genomböjning av skidorna om möjligt.
När vi valt sätt för att minska svängradien använder vi våra muskler för att utföra ledrörelser som utför förändringen av svängradien. Som exempel kan vi
-
- böja i innerbenets fot-, knä- och höftled för att öka kantningsvinkeln
- föra ytterbenet utåt i höftleden och innerbenet inåt i höftleden för att minska plattformsvinkeln
- inåtrotera ytterbenet i höftleden och utåtrotera innerbenet i höftleden för att öka styrvinkeln
- böja i fotleden (förutsatt att vi inte redan förbrukat allt rörelseutslag där) för att flytta fram belastningen
- göra en snabb sträckning i ytterbenets knä- och höftled för att öka den vertikala belastningen.
Med detta synsätt riktas fokus direkt på resultatet för att sedan bestämma hur utrustningen ska interagera med underlaget och slutligen hur vi ska röra oss för att åstadkomma det. Detta perspektiv ligger i linje med att vi kan få ett enkelt och naturligt rörelsemönster där skidorna gör jobbet, vilket är både effektivt och rörelseekonomiskt.
Det går att vända på synsättet och börja med hur vi ska röra oss för att skidorna ska interagera med underlaget på ett sätt som skapar vårt resultat. Det som är viktigt att beakta vid ett sådant perspektiv är fortfarande att ta sikte mot resultatet. En risk kan vara att vi bestämmer oss för att röra oss på ett visst sätt men inte har full förståelse för hur det påverkar interaktionen mellan skidorna och snö som skapar resultatet. Det är inte rörelserna som är resultatet med andra ord, och risken kan bli att rörelsemönstret i kroppen inte uppnår de övergripande tekniska målen.
Beroende på vårt mål med skidåkningen kan även våra rörelser skilja sig åt utifrån individ och situation. En skidåkare som exempelvis har som mål att åka tryggt och snyggt kan behöva röra sig på ett annat sätt än en skidåkare som exempelvis har som mål att åka så fort som möjligt i en storslalombana. Som åkare och ledare måste vi ständigt ställa oss frågan vad syftet med vår rörelse är för att kunna välja rätt metod för att utveckla oss själva eller en individ gentemot det enskilda målet.
Skidåkningens ledrörelser är komplexa och ställer stora krav på rörelseförmåga, anpassning och färdigheten att balansera och begränsa rörelserna för ett funktionellt samspel under skidåkning. En skidåkare med hög färdighet har ofta förmågan att hantera komplexiteten och att fördela rörelserna över fler leder för att behålla ett fritt rörelseutrymme i lederna. Det fria rörelseutrymmet ger skidåkaren möjlighet att snabbt kunna korrigera en obalans och att kunna använda rörelser i en eller flera leder.
