Beroende på hur stor understödsyta och vilket utgångsläge en viss skidåkare har kommer möjligheterna att skapa olika interaktioner med våra ledrörelser att variera. Om en skidåkare har ett utgångsläge med smal skidföring och vill skapa en kantningsvinkel som är 25 grader i en given situation är det lättare att skapa det med hjälp av rörelser i frontalplan och horisontalplan (angulation) och svårare med endast rörelser i sagittalplan för att bibehålla balansen.
Anledningen till detta är att understödsytan är mindre och att angulation skapar en minskad plattformsvinkel och därmed behåller masscentrum närmare understödsytan (mindre inklination). Samtidigt rör åkaren sig i fler anatomiska rörelseplan vid angulering vilket medför en svagare kroppsposition att hantera yttre krafter i. Det ställer också högre krav på åkarens rörelseförmåga, då åkaren måste röra sig i fler rörelseplan och utföra fler ledrörelser. Det kan diskuteras vidare i olika situationer.
I en hårnål i en slalombana behövs inte så mycket sväng, alltså inte så mycket kraft i sidled, vilket medför relativt liten kantningsvinkel. Samtidigt har åkaren ofta en hög hastighet vilket innebär att åkaren inte hinner skapa den önskade kantningsvinkeln med inåtlut plus att åkaren utifrån bansättning står med smalare skidföring.
Det motsatta förhållandet råder med en åkare som åker Super-G: större riktningsförändrande krafter kräver starkare inre krafter vilket en kroppsposition i ett angulerat läge inte alltid tillåter, beroende på kroppssammansättning. Utifrån funktionell anatomi kan vi dock konstatera att det enklaste sättet att skapa en kantningsvinkel på är genom att böja på innerbenets fot-, knä- och höftled eftersom vi endast rör oss i ett anatomiskt rörelseplan och skapar en avlastning på innerbenet och en belastning med ytterbenet.
Det finns självklart fler scenarier för hur olika interaktioner skapas med våra rörelser. Vi som skidåkare får helt enkelt ge upp något eller vara nära en ytterlighet för att ibland skapa något annat eftersom vi har just det där ”annat” som vårt mål.
En åkare som har en bred skidföring åker redan med en liten abduktion i båda höftlederna. Detta gör att möjligheten att minska plattformsvinkeln blir mindre eftersom den redan har börjat göra det om vi utgår ifrån ett neutralt läge eller smalare. Samtidigt har åkaren större möjligheter att öka plattformsvinkeln.
Barn står oftast brett för skapa större understödsyta i och med deras förhöjda tyngdpunkt. Det kan tolkas som att de i det här fallet får kompensera, vilket gör det svårare för dem att öka plattformsvinkeln och skapa en styrvinkel i horisontalplanet, men det är absolut inte omöjligt.
I avsnittet om Funktionell anatomi redogjorde vi kort för leder samt deras rörelsemöjligheter och inbördes kraftmoment. Det kan diskuteras vidare med inslag för hur yttre krafter verkar. En skidåkare kan ha som mål att utföra ett hopp med en så kallad twist – ett trick där en hastig roterande separation utgörs mellan över- och underkropp för att sedan komma tillbaka till utgångsläget. Rörelsen sker kring ryggradens muskler och sker aktivt vid trickutförandet.
Om åkaren istället skulle vilja snurra en 360 så hade den inte skapat en motrörelse. Detta fenomen kan även uppkomma från skidorna och snö med hjälp av interaktionerna där de yttre krafter som roterar och förflyttar skidorna och därmed åkaren uppkommer. Främst snabbare rörelser och därmed snabbare interaktioner i brantare terräng, till exempel en kortare svängradie, resulterar i mer krafter, vilket i sin tur kan kräva mer motrörelse kring bålen för att resultatet inte ska bli en större sväng.
Eftersom en rörelse i en viss led förflyttar masscentrums läge påverkas möjligheten att röra en annan led. Att utföra en isolerad rörelse i en specifik led ger större förflyttning av en kroppsdel ju längre ifrån leden rörelsen sker. En liten böj- eller sträckrörelse i fotleden kan flytta masscentrum i längsled (fram och bak längs skidorna) precis som en rörelse i knäleden eller höftleden.
Det är däremot skillnad i hur mycket energi som går åt samt vilket inbördes läge som kroppen intar vilket kommer få konsekvenser för hur vi kan röra oss utifrån det nya kroppsläget. Här spelar självklart utrustningen en roll.
Vår utrustning påverkar naturligtvis våra rörelsemöjligheter. Om vi utgår ifrån att vi vill bibehålla balansen kommer en skidåkare endast kunna röra sig med ett visst utslag i exempelvis fotled för att förflytta masscentrum fram över skidorna (en böjning av fotleden) innan hen måste kompensera med att röra andra leder. Detta beror på pjäxans utformning som tidigare har berörts i materialet.
Höftled och ryggraden kan också böjas i sagittalplanet vilket innebär att skidåkaren som vill förflytta sitt masscentrum ännu längre fram över skidorna tar ut vidare rörelser där. Beroende på skidornas styvhet kan åkaren böja dessa så pass mycket att de balanserar endast på antingen främre eller bakre delen. Möjligheterna att skapa andra interaktioner mellan skidorna och snö blir samtidigt begränsade.
I detta fall skapas belastning vertikalt (styrvinkel i sagittalplan) tillsammans med belastning fram och bak. Vi vet vidare att om en åkare ska vara i balans framåt–bakåt måste normalkraften från underlaget verka kring skidåkarens masscentrum. Ju brantare en backe är desto mer måste åkaren i betraktarens perspektiv förflytta masscentrum framåt.
Den naturliga reaktionen för människor är oftast att vi förflyttar oss bakåt av olika anledningar (utrustningens support, osäkerhet etc.). Testa att åka i olika typer av pjäxor (gå-läge versus race) och längd på skidor. Om både pjäxor och skidor har mjukare styvhet ökar våra möjligheter att röra oss öka generellt eftersom det inte kräver lika stor muskelkraft som det skulle gjort med en uppsättning styvare utrustning.
Här är det viktigt att skidåkaren synkar sin funktionella anatomi med sätten som hen interagerar utrustningen med snö för att skapa sina resultat. För att koppla detta förhållande mot de övergripande tekniska målen om att vara balanserad och förberedd samt ha ett naturligt och enkelt rörelsemönster strävar skidåkaren efter att röra kroppen så lite som möjligt vid rätt tidpunkt för att samtidigt få ut så stort effekt som möjligt gällande interaktionerna mellan skidorna och snön.
