I en sladdande parallellsväng med en given radie som sker i flackare terräng med mindre riktningsförändring är åkaren i statisk balans hela tiden. Om åkaren vill utföra samma sväng fast i brantare terräng kommer den relativa riktningsförändringen vara större för att samma radie ska kunna genomföras. Därmed krävs en större centripetalkraft och ökad kantningsvinkel i den riktningsförändrande fasen vilket leder åkaren in i dynamisk balans.
Det innebär att rörelseutslagen i kroppen blir större än när svängen utförs i flackare terräng. I svängväxlingsfasen är åkaren dock tillbaka i statisk balans eftersom skidorna planas ut under kroppen. Ifall åkaren vill ändra storleken på svängen sker rörelserna snabbare eller långsammare – vid kortare radie gör åkaren snabbare rörelser i kroppen och vid längre radie blir rörelserna långsammare och sker under en längre tid och därmed under längre sträcka.
Om åkaren använder sig av statisk balans under hela svängcykeln och hastigheten är låg innebär det att svängväxlingsfasen sker under en kort sträcka. Det innebär också att den riktningsförändrande fasen är längre. Det motsatta förhållandet råder när hastigheten är högre och åkaren har dynamisk balans i den riktningsförändrande fasen.
Interaktionerna mellan skidorna och snön samverkar för att hålla en förflyttande rörelse framåt och samtidigt en riktningsförändring i önskad hastighet. Vi vet att vi ofta kommer sträva mot att ha en styrvinkel i horisontalplanet som är mer än 0 grader under den riktningsförändrande fasen och ingen styrvinkel i samma plan under svängväxlingsfasen. Storleken på styrvinkeln regleras utifrån hur mycket skidåkaren vill bromsa upp hastigheten.
Plattformsvinkeln kommer att förändras men oftast vara större än 90 grader (beroende på hur en kortare sladdande sväng i brant terräng ser ut i slutet av den riktningsförändrande fasen). Båda dessa målsättningar går i linje med att skapa ett sladdande spår.
Kantvinklen bör matchas mot backens lutning, vilket resulterar i att den blir större i brantare terräng och tvärtom i flackare. Interaktionerna påverkas också av åkarens inre förutsättningar, som exempelvis preferens av hastighet.
Det finns tillfällen när spåren mellan starten och mitten av svängen är sladdande, medan de är skärande mellan mitten och slutet. Det innebär att första halvan av den riktningsförändrande fasen är sladdande och den andra halvan är skärande. Det i sin tur innebär att plattformsvinkeln blir mindre än 90 grader och styrvinkeln 0 grader. Detta kan inträffa i brantare terräng då åkaren fortfarande vill minimera bromsningen.
Istället för att bromsa genom att skapa friktion över större delarna av skidan gentemot G2 sker inbromsningen mer med hjälp av att skapa en större riktningsförändrande kraft som för åkaren till mitten av nästkommande svängen.
Nedan beskrivs ett exempel på en sladdande sväng. Den är tänkt att representera en av ytterligheterna av spektrumet på en sladdande sväng och är oberoende av storlek på radie – därmed beskrivs inte hur fort eller långsamt åkaren rör sig. Den genomförs i grön, flack terräng. Andra aspekter diskuteras i slutet.
Interaktionen mellan skidor och snö
Höger–mitt till höger–slut
-
- Åkaren behöver hantera att inklinationen påverkas allt mer av backens lutning mot slutet av denna delfas. Det innebär att åkaren kontinuerligt måste reglera plattforms-, styr-, och kantningsvinkel för att behålla en statisk balans och en jämn svängbåge.
- Denna delfas pågår tills åkaren försäkrar sig om att hen kommer att komma in i svängväxlingsfasen i en lämplig vinkel gentemot fallinjen så att hastigheten inte ökar för mycket, det vill säga skidorna skulle peka mer rakt ner i fallinjen. Samtidigt bör åkaren undvika att ha skidorna riktade 90 grader gentemot fallinjen, då farten avtar dramatiskt.
- Kantningsvinkeln minskar successivt och är relativt liten, då åkaren har som mål att bibehålla en statisk balans.
- Plattformsvinkeln är 90 grader eller mer.
- Det finns en styrvinkel relaterat till hur mycket åkaren upplever att den behöver bromsa gentemot sin hela tiden nya åkriktning. Denna är relativt liten och går sakta mot att bli 0°.
- Åkaren strävar efter att stå neutralt med avseende på belastning framåt–bakåt och den vertikala belastningen är fördelad med mer belastning över ytterskidan än innerskidan. Detta går i denna fas sakta mot att fördelas lika.
Höger–slut till vänster–start
-
- Kantningsvinkeln minskar tills att skidorna är planställda och vinkeln blir 0 grader, medan plattformsvinkeln blir 90 grader.
- Den minskande styrvinkel i horisontalplanet försvinner vid planställning och kan vridas från den tidigare styrvinkeln för att gå från en sväng till höger till en ny styrvinkel för att få en sväng till vänster.
- När skidorna fått den nya, relativt lilla styrvinkeln bör kantningsvinkeln öka lite och plattformsvinkeln blir här då större än 90 grader.
- Belastningen fram och bak strävar efter att vara neutral och fördelningen går över till höger ytterskida som just nu blir den nya ytterskidan.
- Det innebär att åkaren får en växande riktningsförändrande kraft och åkaren kan kontrollera hastigheten med kantningsvinkeln.
Vänster–start till vänster–mitt
-
- Plattformsvinkeln och styrvinkeln regleras och försöker bibehållas medan kantningsvinkeln ökar lite i och med att lutningen förändras i skidornas perspektiv.
Rörelser för att påverka interaktionen mellan skidor och snö
Höger–mitt till höger–slut
-
- För att reglera skidornas styrvinkel behåller åkaren en inåtrotation i ytterbenets höftled och en utåtrotation i innerbenets höftled.
- Plattformsvinkeln påverkas genom små rörelser i frontalplanet i fotlederna vilket får en effekt på knäleder och vidare i höftlederna i form av små, kontrollerande utåtförande rörelser i vänster höftled och små, kontrollerande inåtförande rörelser i höger höftled.
- På grund av att inklinationen ökar till följd av backens lutning måste åkaren kontinuerligt böja allt mer i fot-, knä- och höftled i det högra innerbenet. Eftersom kantningsvinkeln är relativt liten och terrängen flack uppkommer inga stora krafter. Rörelser i sagittalplanet används för denna reglering.
Höger–slut till vänster–start
-
- Kantningsvinkeln minskar genom att åkaren sträcker i fot-, knä- och höftled i innerbenet (blivande ytterben).
- När skidorna är helt planställda gör åkaren en utåtroterande rörelse i vänster höftled och en inåtroterande rörelse i höger höftled för att vrida skidorna från att svagt peka åt höger till att svagt peka åt vänster. Detta för att reglera styrvinkeln.
- När skidorna roterats börjar åkaren att succesivt böja i vänster bens (det nya innerbenet) fot-, knä- och höftled för att succesivt öka kantningsvinkeln.
- Åkaren reglerar plattformsvinkeln genom att placera knäna utåt i svängen genom små supinerande rörelser i höger fotled och pronerade rörelse i vänster fotled. Detta sker tillsammans med små utåtförande rörelser i höger höftled och små inåtförande rörelser i vänster höftled.
Vänster–start till vänster–mitt
-
- Rörelser för att bibehålla styrvinkeln och plattformsvinkeln regleras kontinuerligt för att få en jämn svängbåge. Kantningsvinkeln ökar något till följd av backens lutning samtidigt som små böjande rörelser sker i vänster bens fot-, knä- och höftled.
Stavisättning och roterande lägen
Om svängen skulle beskrivas i brantare terräng med samma svängradie kan vi kortfattat konstatera att allting hade skett lite mer och lite större. Högre hastighet och större rörelser i kroppen vilket ger större utslag i interaktionerna mellan skidorna och snön. Vi hade vidare ofta sett att kantningsvinkeln skapas med angulation i mitten och slutet av svängen ju kortare radien hade blivit.
Om svängen hade skapats med en kortare radie hade en stavisättning med fördel genomförts i fasen mellan mitten och slutet av svängen. Stavisättningen skapar här ett kraftmoment för att hantera större riktningsförändrande krafter och rotationer på åkaren och har som funktion att hjälpa skidåkares bålmuskulatur att stabiliseras samt att åstadkomma en kortare radie överhuvudtaget.
Generellt kan åkaren sträva efter att låta bålmuskulaturen spännas mer kring mitten av svängen för att hantera den ökande riktningsförändrande kraften och slappnas av efter fallinjen och mitten av svängen. Då hamnar åkarens ryggrad i roterande lägen i förhållande till skidornas åkriktning.
Detta skapar en separation mellan överkroppen och underkroppen tillsammans med skidorna. Med stavisättningen och bålmuskulaturens arbete strävar överkroppen mot mindre roterande rörelseutslag jämfört med större roterande rörelseutslag i underkroppen och på skidorna.
