De viktigaste lederna vid skidåkning är fot-, knä- och höftleder samt lederna i ryggraden. Naturligtvis har fler leders rörelse betydelse men inte av samma centrala vikt. Exempelvis kan rörelser i axel- och armbågsleder indirekt hjälpa en skidåkare att uppnå det skidtekniska målet om att vara balanserad och förberedd eller för att göra en stavisättning för att skapa ett kraftmoment. Nedan ges en beskrivning av respektive led som anses väsentliga och dess rörelsemöjlighet:
Fotled
Foten är en komplex del av kroppen som består av många ben, ligament och muskler som tillsammans skapar många leder och rörelsemöjligheter. Inom alpin skidåkning är foten och dess rörelser begränsade på grund av pjäxans utformning. Därför presenteras enbart de rörelser som anses ha en inverkan på skidtekniken.
Fotleden är den led som skiljer underbenen från foten. Fotleden kan utföra böj- och sträckrörelser, och trots styva pjäxor är fotledens rörelser mycket viktiga vid skidåkning. I foten finns det flera leder som bland annat ger oss möjligheten att vrida och rotera foten inåt, supination, eller vrida och rotera foten utåt, pronation. Här skapas även en liten inåt- eller utåtförande rörelse. Det är dock fortfarande böj- och sträckrörelserna som har störst rörelseutslag, medan det är mindre för supination och pronation men fortfarande relevant för inre krafter.
Ledrörelser fotleden: Böjning och sträckning (sagittalplan), supination och pronation (horisontalplan och frontalplan).
Flexion och extension, pronation och supination.
Knäled
Knäleden är en av kroppens största leder och den sitter under lårbenet och ovanför underbenen. Knäleden kan främst utföra böj- och sträckrörelser med störst rörelseutslag. När knäleden är något böjd slackas ligamenten runt knäleden. Detta gör det möjligt att rotera underbenet inåt och utåt, om än begränsat.
Ledrörelser knäleden: Böjning och sträckning (sagittalplan), vid böjt läge: inåt- och utåtrotation (horisontalplan).
Inåt- och utåtrotation, flexion och extension.
Höftled
Höftleden går att röra i alla rörelseplan. Orsaken till detta är att lårbenets ände är formad som en kula som i sin tur rör sig i respektive bäckenhalvas höftledsgrop i olika riktningar. Hur stort rörelseutslag som höftleden har beror främst på kringliggande muskulatur och ligament. Höftledens rörelseförmåga gör den till en central led i vår skidåkning.
Ledrörelser höftleden: Böjning och sträckning (sagittalplan), abduktion och adduktion (frontalplan), inåt- och utåtrotation (horisontalplan).
Flexion och extension, adduktion och abduktion, inåt- och utåtrotation.
Ryggrad
Ryggraden består av 24 kotor och mellan varje kota finns en disk. Rörelseförmågan mellan varje kota är relativt liten, men den sammanlagda rörelseförmågan mellan samtliga kotor gör att ryggraden kan utföra relativt stora rörelseutslag. Det finns ett antal muskulaturer runt ryggraden och bäckenet som skapar dessa rörelser, där ett samlingsnamn anses vara bålen.
Ledrörelser ryggraden: Böjning och sträckning (sagittalplan), lateralflexion (frontalplan) och rotation (horisontalplan).
Flexion och extension, lateralflexion och rotation.
Anatomiska skillnader
Innan människor tar steget in i puberteten har vi i stort sett samma motoriska förutsättningar. En anatomisk skillnad mellan barn och vuxna är dock att barn har ett större huvud i relation till resten av sin kropp än vad vuxna har. Detta innebär att barns masscentrum generellt är högre upp än vad vuxnas är, vilket vanligen leder till bredare gång och även skidåkning. De skapar med eller utan hjälp en större understödsyta för att bibehålla balans.
Eftersom kvinnor generellt har ett bredare bäcken än män skapar det en större vinkel för lårbenet mellan höftledsgropen och knäet. Detta kan leda till en valgusställning, eller kobenhet. Att vara kobent betyder att det inte går en rak linje från höften, genom knäet ner till mitten av foten när man står upp. Istället hamnar knäet närmare kroppens mittlinje än både höften och foten. Motsatsen kallas hjulbenthet eller varusställning, och innebär att avståndet mellan knäna är större än normalt.
Båda ställningarna kan påverka möjligheterna att reglera kantningsvinkeln eftersom individen får göra ett större rörelseutslag från sitt utgångsläge för att få samma interaktion som en individ som skulle utgå ifrån en neutral linje. För att uppnå individanpassad teknik och medvetenhet är det viktigt att vara medveten om sin egen och andra utgångsställning. Då kan möjliga anpassningar ge, båda genom att modifiera utrustning eller genom att reglera kantningsvinkeln på ett så naturligt och enkelt sätt som möjligt.
Inom fysiologi och träningslära kan vi konstatera en rad olikheter mellan individer. Kvinnor och män samt barn och vuxna har generellt olika muskelfiberuppsättning och blodvolym exempelvis. Tillsammans med muskelaktiveringsmönstret mellan olika individer påverkar detta deras förmågor att skapa inre krafter för att hantera de yttre krafterna. Denna fördjupning kan du läsa mer om i Funktionell anatomi och träningslära inom alpin skidåkning.
Exempel på anatomiska skillnader: ”Q-vinkel”.
