Ledernas möjligheter till rörelse beror på varifrån på spektrumet som rörelsen utförs. Om en ledrörelse har ett rörelseomfång som är 110 grader finns det 10 grader kvar att sträcka om den befinner sig i ett läge där 100 graders vinkel från ursprunget har gjorts. En människa har därför inga möjligheter att sträcka en redan fullt sträckt led. Kräver rörelseuppgiften fortsatt rörelse behöver kroppen kompensera med ett annat rörelseutslag, om möjligt.
Olika muskler hos olika människor kan utveckla olika kraftmoment trots liknande uppsättning, eftersom det även beror på hur rörlig leden är, var musklerna kring leden sitter, hur långa hävarmar den har och hur aktiveringsmönstret ser ut. Beroende på kroppsdelarnas inbördes läge förändras muskelkrafternas momentarmar. Böjer en människa i fot-, knä- och höftleder och bibehåller ryggradens neutrala läge tills lårbenet är parallellt med marken kommer kraftmomentet att vara större än med en mindre böjning där lårbenet har en 45 gradig lutning gentemot marken. Kroppen har även en förmåga att utföra en motrörelse till en annan rörelse när det sker hastigt för att behålla balansen.
Ledrörelsers påverkan på interaktionerna mellan skida och underlag
För att reglera de fem interaktionssätten används olika ledrörelser, och här delar vi interaktionssätten och dess påverkande rörelser upp och beskriver dem en i taget. I praktiken kan en förändring av ett interaktionssätt förändra en annan, och det är därför viktigt att varva teori och praktik för att ytterligare öka sin förståelse.
Vi beskriver rörelserna genom att berätta vad som händer i ytter- respektive innerben. I en generell sväng är ytterbenet det ben som är längst ifrån svängens centrum och innerbenet det ben som är närmast svängens centrum. Exempelvis när en skidåkare svänger till höger i backen, sett från åkarens perspektiv, är åkarens vänsterben ytterbenet och högerbenet är innerbenet.
Efter beskrivningarna av de ledrörelser som används för de olika interaktionssätten ger vi ett exempel på hur en åkare med hjälp av sina ledrörelser kan reglera interaktionssätten i en given sväng.
Belastning fram och bak
För att påverka och förändra skidans belastning mot underlaget i längdled använder vi oss av böj- och sträckrörelser i en eller flera leder – rörelserna sker alltså i sagittalplanet. När belastningen förflyttas fram eller bak över skidan rör sig också masscentrum fram och bak över understödsytan.
För att reglera belastningen fram och bak på ett så rörelseekonomiskt sätt som möjligt bör rörelsen ha sitt ursprung i fotleden. Anledningen till detta är att rörelseutslaget i fotleden kräver mindre än rörelseutslaget i till exempel knäled och höftled för att få till samma förflyttning fram och bak. En annan fördel är också att vi fortfarande har mer rörelsemöjligheter i resterande delar av kroppen som kan utföra andra önskade kroppsrörelser.
Förändring i skidans belastning fram och bak genom att böja och sträcka fotleden.
Rörelseutslagen som kan genomföras i knäleden, höftleden samt i ryggraden och axlarna är större än i fotleden. Dock krävs det sällan sådana stora rörelseutslag i skidåkning för att sträva mot de övergripande tekniska målen. Nedan visas dessa leders rörelsemöjligheter.
Förändring av skidans belastning fram och bak genom böjande och sträckande rörelser i knäleden, höftleden, nacken (ryggraden) och axlarna. Resterande del av ryggraden kan också påverka men det är inte illustrerat i denna figur.
Belastning vertikalt
De ledrörelser som påverkar belastningen vertikalt är de som dels förflyttar masscentrum upp och ned i förhållande till understödsytan, dels förflyttar masscentrum i sidled. Rörelserna är böj- och sträckrörelser som utförs i sagittalplanet och kan utföras från den ena till den andra skidan eller från bägge skidorna tillsammans.
Samtliga leder (fot-, knä- och höftled samt ryggrad) behöver samarbeta för att åkaren ska påverka den vertikala belastningen utan att förändra belastningen fram och bak. Om det ena benet böjs och det andra benet sträcks skapas en vertikal separation i underkroppen, vilket leder till att masscentrum förflyttas i sidled.
En sträckande rörelse ger en belastning mot underlaget där snön packas mer eller mindre. En böjande rörelse i sagittalplanet är en avlastande rörelse mot underlaget där normalkraften minskar.
Styrvinkeln
De ledrörelser som påverkar styrvinkeln är de som är roterande och utförs i horisontalplanet. Rotationer i lårbenen och ryggen kombinerade på flera olika sätt påverkar hur vriden en skida är i förhållande till masscentrums åkriktning, det vill säga skidåkarens åkriktning.
Styrvinkeln regleras med fördel genom initieringen av rotationsrörelsen i lårbenet, underbenen samt fotleden. Ur betraktarens perspektiv ses det som en separation mellan över- och underkropp där underkroppen rör sig före överkroppen. Det kan ge åkaren mer precision i regleringen än om rörelsen har sitt ursprung i ryggraden.
Om rotationsrörelsen startar i ryggraden fortplantar den sig genom kroppen och till slut vrids skidorna. Även det ses ur betraktarens perspektiv som en separation mellan över- och underkropp men där överkroppen rör sig före underkroppen. Det tillvägagångssättet kan göra det svårare för åkaren att reglera vridet genom svängarna, eftersom det kräver mer rörelseenergi och rörelseutslag och det tar även längre tid att genomföra.
Styrvinkeln i sagittalplan regleras på samma sätt som åkaren reglerar den vertikala belastningen.
Kantningsvinkeln
För att påverka och reglera kantningsvinkeln kan vi som skidåkare röra oss på några olika sätt. En förutsättning för att öka kantningsvinkeln är att förändra inklinationslinjen. När du åker på plana skidor i fallinjen är inklinationslinjen helt lodrät, 90 grader mot underlaget.
Inklinationslinjen utgörs av förhållandet mellan normalkraftens angreppspunkt och masscentrum, sett i frontalplanet. Alltså hur mycket kroppen lutar sig i sidled. Om inklinationslinjen är helt lodrät säger vi att åkaren inte har någon inklination. Ju mer åkaren lutar i sidled, desto mer inklination.
Hur mycket inklination en åkare kan ha avgörs av yttre krafter. Till exempel kan en åkare ha mer inklination vid högre hastigheter än vid låga hastigheter.
(Bilden nedan beskriver inklinationslinjen/inklinationen som balansaxel).
Åkare sett i frontalplan.
För att förändra kantningsvinkeln bör det ske en inklination. Det skapar vi, anpassat efter vår hastighet, med hjälp av våra ledrörelser. Ett sätt att göra det på är att vi endast rör oss i sagittalplanet, vilket innebär enbart böjande och sträckande rörelser.
Rörelserna som får kantningsvinkeln att öka i detta fall med utgångspunkt från plana skidor är en vertikal separation, där det ena benet sträcks i underkroppens leder medan det andra benets leder böjs. Det skapar en rakare linje genom kroppen från pjäxor till hjälm, och det kallas inåtlut av hela kroppen.
Kantningsvinkeln kan vidare öka eller minska med tillägg av rörelser i frontalplan och horisontalplan, vilket kan kallas angulation. Detta skapar en mer böjd linje genom kroppen från pjäxor till hjälm. Skidåkare kan exempelvis använda sig av inåt-och utåtförande rörelser, alltså abduktion och adduktion i frontalplanet.
När vi ser en åkare framifrån eller bakifrån kan vi se dessa rörelser som vinklar i kroppen, exempelvis i det här fallet kring höften eftersom rörelserna utgår från höftlederna. I annan litteratur kan det benämnas som höftkantning.
En skidåkare kan i vissa lägen också kombinera rörelser i alla rörelseplan för att påverka kantningsvinkeln. Det resulterar i mer eller mindre synliga vinklar kring knäna och höfterna, alternativt endast kring knäna.
När vinkeln kring knäna endast syns i betraktarens perspektiv benämns detta som knäkantning i annan litteratur. Rörelser som sker är då följande:
- Ytterbenet –inåtrotation av lårbenet i höftleden, utåtrotation av underbenet i knäleden, pronation av foten.
- Innerbenet – utåtrotation av lårbenet i höftleden, inåtrotation av underbenet i knäleden, supination av foten.
Resultatet av rörelserna som påverkar kantningsvinkeln resulterar i sin tur i att läget för masscentrum förflyttas mer eller mindre från sida till sida över understödsytan. Notera även att en skidåkare kan reglera kantningsvinkeln utan att förändra (öka eller minska) plattformsvinkeln.
Plattformsvinkeln
De ledrörelser som påverkar plattformsvinkeln är de som utförs i frontalplanet och horisontalplanet.
De ledrörelser som sker i frontalplanet för reglering av plattformsvinkeln är abduktion och adduktion av lårbenet i höftleden, vilket ur betraktarens perspektiv ses som en vinkel i höften i frontalplanet.
De ledrörelser som sker i horisontalplan för reglering av plattformsvinkeln är kombinationer av olika roterande rörelser i foten, knä- och höftled. I foten utförs antingen pronation eller supination. Att pronera/supinera foten i en pjäxa är möjligt om än något begränsat. Det går att enbart utföra pronations- och supinationsrörelser vid åkning, men resultatet på interaktioner blir begränsat.
För att få större rörelseutslag och för att hålla balans med snökontakt kompenserar kroppen genom att rotera lår- och underben. Med pronation som ursprungsrörelse minskar plattformsvinkeln och ur betraktarens perspektiv ser det ut som en knävinkel i frontalplanet. Med supination som ursprungsrörelse ökar plattformsvinkeln.
Kombinationer av dessa rörelser i både frontalplan och horisontalplan kan doseras på olika sätt. Det kan verka individuellt vad man upplever initierar förändringen av plattformsvinkeln: rörelser i höften eller foten. En uppfattning kan vara att rörelsens ursprung skiljer sig beroende på vilken hastighet/vertikal belastning/del av svängen som åkaren har/befinner sig i. Flackare underlag och mindre hastighet kräver oftast mindre rörelser, vilket kan tala för att rörelsen startar i foten medan ett motsatt scenario kan tala för att rörelsen startar i höften. En annan uppfattning kan vara att människan har fler mekanoreceptorer kring foten som känner av tryck genom kraft och därmed upplevs rörelse ske där.
Ytterligare ett exempel på hur plattformsvinkeln förändras är om vi har skapat en kantningsvinkel med rörelser endast i sagittalplanet. Vi uppskattar då plattformsvinkeln till cirka 90 grader, vilket gör att skidan kommer att stanna i plattformen som den skapat i snön (läs vidare kring olika typer av spår i Helheten). Från de läget kan vi välja att öka eller minska plattformsvinkeln på olika sätt genom våra ledrörelser.
Minska plattformsvinkeln
För att skapa förståelse och för att hålla det enkelt kan en skidåkare minska plattformsvinkeln genom att angulera delar av kroppen. Som beskrivet under kantningsvinkeln görs det med kombinationer av rörelser i alla rörelseplan. Minskning av plattformsvinkeln sker endast om skidåkaren väljer att bibehålla masscentrums läge i ett visst läge. Detta resulterar då även i att kantningsvinkeln ökar.
Öka plattformsvinkeln
En ökning av plattformsvinkeln sker endast om skidåkaren väljer att bibehålla masscentrums läge men samtidigt minskar kantningsvinkeln. Det resulterar i att skidan glider ur den plattform den skapat i snön och glider i sidled i förhållande till åkriktningen. Rörelsemässigt kan detta göras med två exempel:
- Exempel 1
- Ytterbenet – utåtrotation av lårbenet i höftleden, inåtrotation av underbenet i knäleden, supination av foten.
- Innerbenet – inåtrotation av lårbenet i höftleden, utåtrotation av underbenet i knäleden, pronation av foten.
- Exempel 2
- Ytterbenet – adduktion i höftleden.
- Innerbenet – Abduktion i höftleden.
