Vi vet att lutningen i förhållande till en åkare som svängar alltid förändras beroende på var i svängcykeln åkaren befinner sig. Genom svängen behöver vi alltså reglera hur skidorna interagerar med snön för att få de svängar vi vill ha. För enkelhetens skull utgår vi från att skidåkaren vill behålla någorlunda samma fart oavsett hur brant eller flackt det är i en kontinuerlig, jämn lutning. I denna del exemplifierar vi olika scenarier för att förhoppningvis underlätta förståelsen för hur vissa ingående delar i teknikmodellen påverkar varandra med fokus på olika underlag.
Vid det här laget bör vi veta att när vi utför jämna, runda svängar i den angivna terrängen förändras lutningen. Det betyder att en skidåkare borde ha som mest kantningsvinkel i mitten av svängen i den riktningsförändrande fasen där det är som brantast och som minst kantningsvinkel i svängväxlingsfasen där det är som flackast. Hur mycket kantningsvinkel beror på hur mycket skidåkaren vill svänga och bromsa upp farten.
Brantare terräng kräver alltså mer kantningsvinkel för att hålla en given fart, jämfört med samma fart i flackare terräng utifrån mekaniska principer. Om farten ska bromsas ytterligare kan skidåkaren välja att öka plattformsvinkeln och skapa en styrvinkel i horisontalplanet. För att hålla samma fart i flackare terräng behöver skidorna svänga mindre vilket innebär att svängens radie bör vara större, vilket är direkt relaterat till kantningsvinkeln.
Varmare, mjukare snö versus kallare, hårdare snö
Vad finns det för generella riktlinjer för åkning i olika snökaraktärer? Varmare och mjukare snö ger oftast inte samma reaktionskraft som ett kallare, hårdare underlag eftersom det är lättare att forma och därför kan forma om sig i och med att det inte håller ihop.
Tvärtom gäller för kallare, hårdare snö som är svårare att packa ihop men när det väl är gjort reagerar normalkraften och en större riktningsförändrande kraft kan generellt tillåtas. Det innebär att sättet att skapa en kantningsvinkel på bland annat påverkas.
För varmare, mjukare och lite opreparerad snö lämpar sig en smalare skidföring mer och därmed angulering av kroppen för att skapa en kantningsvinkel och för att minska plattformsvinkeln så att skidan inte hoppar ur sitt spår för lätt. Att skapa en sladdande sväng med större styrvinkel i horisontalplanet kräver hög färdighet jämfört med att göra det i ett underlag som är kallare, hårdare och eventuellt lite mer preparerat.
I hårdare snö tillåts en bredare skidföring eftersom detta underlag ger en snabbare respons genom normalkraften när snön packas ihop. Då tillåts även att masscentrum förflyttas längre ifrån understödsytan vilket ger mer inklination. Självklart beror detta även på vilken hastighet åkaren har.
Lössnö
Om snön är djup och/eller lös kan det vara fördelaktigt att ha en smalare skidföring. Vid bredare skidföring kan skidorna glida isär från varandra och åkaren kan tappa balansen. Snön packas inte ihop lika snabbt i djupt och/eller lösare format och ger därmed inte en lika snabb motståndskraft.
Visserligen bromsar snön upp åkaren eftersom den kan hålla emot även åkarens pjäxor och vidare uppåt beroende på hur djupt åkaren sjunker ned i snön. Detta medför att åkaren inte behöver svänga så mycket för att behålla samma fart (om det är målet). Smalare skidföring medför samtidigt att understödsytan blir mindre och därmed har åkaren sämre balans. Detta påverkar i sin tur åkarens möjlighet att skapa kantningsvinkel och fortfarande bibehålla balansen.
Det är lättare att skapa en viss kantningsvinkel genom angulation än samma kantningsvinkel genom inåtlut. Även om endast rörelser i sagittalplan medför mer rörelseekonomi än flera olika ledrörelser för att reglera kantningsvinkeln är detta alternativ mest troligt mer lämpligt i denna situation för att uppnå målet om balanserad och förberedd. Smalare skidföring har också medfört att bredare skidor med mer eller mindre rockerprofil anses göra det mindre krävande för åkaren, då understödsytan ökar.
I skarsnö och även när det är sockersnö eller iskockor brister underlaget lättare, och därför är det svårare att bygga upp en plattform för skidan att åka i. Detta får konsekvenser hos en åkare som då inte kan skapa en relativt stor kantningsvinkel eftersom snön hela tiden reagerar olika – ibland mer och ibland ingenting. Det är som olika typer av underlag samtidigt som hela tiden förändras och rör på sig, vilket naturligt blir knepigt.
Pucklar och terrängvågor
Åkning i pucklar är för en del en stor utmaning då det ställer högre krav på skidåkaren med tanke hur terrängen förändras. Progressionen bör om möjligt vara från flackt till brant och från längre avstånd mellan pucklarna till kortare samt från mindre till större pucklar storleksmässigt.
Avståndet, storleken och djupet mellan pucklarna påverkar hur snabbt en skidåkare behöver röra sig. Längre avstånd lämpar sig bättre för långsammare rörelser medan större pucklar och därmed djupare kommer kräva större rörelseutslag, vilket kräver en snabbare rörelsefrekvens.
Detta stämmer också om avståndet är närmare mellan pucklar vilket kräver snabbare hastighet på rörelserna för att skidorna ska kunna interagera med underlaget på ett fördelaktigt sätt.
Utslaget på dessa rörelser behöver i sin tur inte vara särskilt stort om storleken och djupet är mindre. Anledningen till detta är för att de yttre krafterna förändras snabbare eller långsammare beroende på hur terrängen ser ut. När lutningen i skidornas perspektiv blir brantare bakom terrängvågen eller pucklarna minskar G2 eftersom hastigheten nedför (G1) ökar. Detta leder till att även normalkraften minskar och sin tur friktionen, vilket upplevs som en avlastning.
Pucklar kan som sagt vara symmetriska och preparerade och även osymmetriska och opreparerade. Det går att göra långa och korta svängar, men för enkelhetens skull utgår vi från en preparerad symmetrisk puckel med kortare svängar när vi diskuterar vidare.
Skidföringen bland pucklar brukar vara av smalare karaktär. Bakgrund till detta ligger i att skidåkaren strävar efter att kunna glida mellan pucklarna istället för att ha en skida uppe på en puckel och en skida nere i gropen mellan två andra. Ur ett mekaniskt perspektiv är det lättare att skapa en styrvinkel gentemot färdriktningen då tröghetsmomentet minskar med smalare skidöring.
Inbromsningen sker mer eller mindre genom att vrida skidorna mot färdriktningen och åka in i puckeln med relativt sträckta fot-, knä- och höftleder. Utifrån Newtons tredje lag blir reaktionskraften (normalkraften) stor i detta skede, vilket kräver att skidåkaren böjer samma leder för att hantera (absorbera) denna kraft och bibehålla balans och snökontakt. Ryggraden fortsätter vara oförändrat med hjälp av stabiliserande rörelser kring bålen.
Här kan skidåkaren behöva hjälpa till att skapa ett kraftmoment för att bibehålla en kortare sidledsförflyttning så att hen håller sig i fallinjen. Det kan hen göra med hjälp av att göra en stavisättning i puckeln. Vid samma tillfälle då skidåkaren absorberar kraften genom böjande rörelser, skapar hen en utåtrotation i vänster höftled och en inåtrotation i höger höftled för att skapa en ny styrvinkel åt andra hållet inför nästkommande puckel. Det görs samtidigt som hen böjer knälederna och roterar underbenen och fötter i samma riktning.
Den vridningen är även lättare att utföra i just ett mer böjt läge än ett utsträckt. Detta beror på att åkaren får större vridmoment (kraftmoment) när kroppen böjs generellt. Kroppens olika delar förflyttas ut från kroppens rotationsaxel, vilket ger ökad hävarm och ett större vridmoment.
Skidorna som kan anses vara minst krävande för åkaren i en puckel är generellt smala och relativt böjstyva. Anledningen till detta är för att åkaren lättare ska kunna utföra skidtekniken på ett sådant sätt att det strävar mot att uppfylla de tekniska målen.
