Skärande parallellsväng kan se ut på olika sätt, till exempel kan det bero på val av rörelser, radie på svängen och i vilken terräng svängen utförs i. Åkarens målsättning samt de rådande yttre förutsättningarna i förhållande till de övergripande tekniska målen avgränsar åkarens val av tillvägagångssätt i utförandet.
Oavsett ingångsfaktorer ska åkaren lyckas med följande för att utföra en skärande sväng: plattformsvinkel 90 grader eller mindre genom hela svängcykeln. 0 grader styrvinkel genom hela svängcykeln, vilket betyder att det är skidans egenskaper, fördelningen av den vertikala belastningen samt skidans kantningsvinkel som avgör radien på svängen. Kantningsvinkelns storlek avgörs av åkarens hastighet samt hur åkaren väljer att använda sina rörelser för att reglera kantningsvinkeln.
En skärande sväng i flackare terräng (grön-blå lutning) innebär oftast att åkarens hastighet är ganska låg. Det medför att den riktningsförändrande kraften (centripetalkraften) inte är så stor i någon del av svängen och att det kan ses som att svängväxlingsfasen är väldigt kort.
Det ska dock påpekas att i början på den riktningsförändrande fasen är ytterskidan inte så mycket böjd, så det är till stor del skidans skärningsradie som bestämmer svängens radie i denna del av svängen. Genom den riktningsförändrande fasen kommer riktningsförändrande kraften öka vilket gör att skidan börjar böjas och svängen kan få en kortare radie än skidans skärningsradie.
Vill åkaren korta ner radien ytterligare bör åkaren göra det med angulation, alltså med hjälp av rörelser i frontalplan. Det ökar kantningsvinkeln och ger mer sväng, men det resulterar inte i att inklinationen ökar i samma utsträckning. På grund av den låga hastigheten begränsas möjligheten att öka inklinationen mer än vad backens lutning bidrar till.
En skärande sväng i brantare terräng gör att åkarens hastighet blir relativt hög. Det innebär att när åkaren kantställer sina skidor utsätts hen för en större riktningsförändrande kraft än i en flackare terräng. För att hantera dessa ökade yttre krafter tillämpar åkaren med fördel det tekniska målet balanserad och förberedd.
Den ökade hastigheten möjliggör för åkaren att förlänga svängväxlingsfasen och låta skidans kantningsvinkel öka innan den riktningsförändrande fasen inträffar. Det resulterar i att den riktningsförändrande fasen blir kort i förhållande till svängcykeln men att desto större riktningsförändrande kraft uppstår under fasen. Svängen ser i betraktarens perspektiv mer ellipsformad ut än rund, vilket en längre riktningsförändrande fas bidrar till.
En högre hastighet ger åkaren möjlighet att påverka svängen mer och styra över de två faserna, svängväxling och riktningsförändring.
Nedan görs en beskrivning av en svängcykel med skärande spår där åkaren gör en kortare svängväxlingsfas och en längre riktningsförändrande fas. Det kan ses som en enklare skärande parallellsväng och lämpar sig väl till flackare terräng (grön–blå lutning).
Interaktionen mellan skidor och snö
Höger–mitt till höger–slut
-
- Åkaren strävar efter att få en sväng med en jämn svängbåge, det vill säga att åkaren försöker åka med en konstant svängradie. Åkaren behöver hantera att inklinationen påverkas allt mer av backens lutning mot slutet av denna delfas. Det innebär att åkaren kontinuerligt måste dosera kantningsvinkeln för att få en något minskande svängradie eller för att behålla en jämn svängbåge.
- Denna delfas pågår tills åkaren försäkrar sig om att hen kommer att korsa fallinjen i en lämplig vinkel så att hastigheten inte ökar för mycket i svängväxlingsfasen.
Höger–slut till vänster–start
-
- Kantningsvinkeln minskar successivt med bibehållen plattformsvinkel 90 grader eller mindre, samt 0 grader styrvinkel.
- Detta gör att åkaren får en allt mindre riktningsförändring som helt upphör när skidorna är helt planställda.
- Efter att skidorna varit helt plana ökar kantningsvinkeln för sväng åt vänster kontinuerligt.
- Det innebär att åkaren får en växande riktningsförändrande kraft som svänger hen åt vänster.
Vänster–start till vänster–mitt
-
- Till en början sker en successiv ökning av kantningsvinkeln. Det leder till en minskande svängradie, vilket i sin tur leder till ökande riktningsförändrande kraft.
- Därefter kontrolleras svängens storlek och åkarens hastighet med kantningsvinkeln.
- Plattformsvinkel 90 grader eller mindre, samt 0 grader styrvinkel.
Rörelser för att påverka interaktionen mellan skidor och snö
Höger–mitt till höger–slut
-
- På grund av att inklinationen ökar till följd av backens lutning måste åkaren kontinuerligt böja allt mer i fot-, knä- och höftled i det högra innerbenet. Ju bredare skidföring åkaren har desto mer måste dessa rörelser utföras. Mot slutet av denna fas kan åkaren börja en sträckning i innerbenets (det högra) fot-, knä- och höftled för att successivt minska svängens radie.
Höger–slut till vänster–start
-
- Kantningsvinkeln minskar genom att åkaren sträcker i fot-, knä- och höftled i innerbenet (höger ben, blivande ytterben). Sträckning sker tills vinklarna i fot-, knä- och höftled i det blivande ytterbennet är gynnsamma för den nya svängriktningen.
- När skidorna är helt planställda börjar åkaren att böja i det nya innerbenets (det vänstra) fot-, knä- och höftled för att successivt öka kantningsvinkeln för sväng åt vänster.
Vänster–start till vänster–mitt
-
- Den successiva ökningen av kantningsvinkeln sker genom att åkaren böjer mer och mer i vänster bens fot-, knä- och höftled.
