Skidor

Våra skidor är det instrument som vi styr och reglerar för att ta till vara och balansera kraften från snön. Utvecklingen vid framtagningen av skidor påverkar hur vi åker skidor. Förr var skidor generellt av rakare och längre karaktär vilket lämpade sig för en form av teknik. Dagens skidor ser annorlunda ut vilket speglar hur vi vanligtvis åker idag och vad vi bör sträva mot.

Uppbyggnad

Skidorna är generellt sätt uppbyggda på samma sätt. Närmast snön har vi belaget, därefter har vi en kärna som vanligtvis består av trä. Beroende på hur hård skidan ska vara bygger man även skidan med hjälp av olika metaller. Enklare modeller av skidor kan vara fyllda med skum istället för trä och metaller. Skidorna har även monterade stålkanter, för att få ett bättre grepp mot snön.

Det som täcker skidan och håller ihop den är oftast ett material bestående av glasfiber och/eller ABS-plaster. Moderna skidor är byggda med mer eller mindre timglasform, vilket innebär att skidan är bredast längst fram, smalast i midjan och åter bredare i bakändan.

Skidans delar och dess benämningar

Egenskaper

Skidans uppbyggnad gör att den har vissa egenskaper som är högst fördelaktiga för att skapa svängar. Det är främst tre egenskaper som tillsammans utgör skidans självsvängande egenskaper:

• Skidan skärning
• Skidans böjstyvhet
• Skidan vridstyvhet

Skidans skärning

Uppifrån sett har skidan en timglasform som utgörs av förhållandet mellan skidans midjebredd, framändans bredd och bakändans bredd. Tillsammans skapar de en inbyggd skärningsradie, det vill säga radien på den cirkel som en plan liggande skida utgör en del av. Denna typ av skida kallas carvingskida.

Skidans midjebredd är den smalaste punkten på skidan och befinner sig bakom skidans mittpunkt på de flesta skidor eftersom skärningen är cirkulär med bredare framända än bakända. Det gör att en kantställd skida roterar hela åkaren samtidigt som den rör sig framåt – förutsättningar för att det ska bli en sväng. Skidans framända kommer att klättra uppåt backen samtidigt som den rör sig framåt för att skapa en svängbåge. Skidans skärningsradie utgör skidans inbyggda styrvinkel i horisontalplanet.

Den faktiska svängradien beror på hur mycket skidan kantställs och hur mycket dess mittparti pressas ner i snön i förhållande till framända och bakända, vilket möjliggörs av skidans böjstyvhet.

En skida med kortare skärningsradie (cirka 10–14 meter eller mindre) kan upplevas mer lättsvängd men kan i högre hastighet upplevas instabil och mindre pålitlig eftersom den samtidigt oftast har kortare längd. Tvärtom gäller för en skida med längre skärningsradie (cirka 15–25 meter eller mer) som oftast även är längre. Den kan i sin tur upplevas som svårsvängd i lägre hastigheter samtidigt som den kan vara mer stabil i högre. Det leder till en skillnad i hur stor understödsyta som dessa skidor har, vilket också påverkar deras tröghet att rotera. 

Skidans böjstyvhet

Med skidans böjstyvhet menas det hur lätt skidan kan böjas igenom i längdled. Skidan är byggd så att tjockleken på skidan är som störst under bindningen och som tunnast vid framändan och bakändan. Detta bidrar till att böjstyvheten varierar längs med skidan som är som minst böjstyv vid fram- och bakändan och som mest böjstyv där skidan är som tjockast. Detta är som sagt ungefär vid skidans midja, som är det område som skidåkarens masscentrum befinner sig ovan.

Det innebär att om skidan kantställs och belastas ändras förhållandet mellan skidans midja och fram- och bakända – skidan har då böjts i sagittalplanet. Det resulterar i att skidan skapar en velodromformad plattform i snön. Eftersom bindningen på skidan är monterad bakom skidans mittpunkt innebär genomböjningen av skidan att framändan böjs mer än bakändan vilket gör att skidan svänger samtidigt som den rör sig framåt, nedför backen.

Ökar genomböjningen av skidan minskar radien på den velodromformade plattformen och svängen blir snävare. Denna egenskap gör att en kantad skida skapar en styrvinkel i sagittalplanet.

 

En skida med lätt böjstyvhet är följsam mot underlaget i låga farter och kan upplevas som mer instabil i högre farter och på hårdare underlag. En mer böjstyv skida kan upplevas mer svårmanövrerad i lägre hastigheter då den kräver mer inre och yttre kraft för att böja sig. Den kan däremot upplevas som stabilare i högre hastigheter och hårdare underlag.

Skidans vridstyvhet

Skidans vridstyvhet avgörs av hur mycket den kan vridas runt sin egen längdaxel och därmed i vilken utsträckning en kantad skida kan hålla sin ursprungsform. Vridstyvheten är en viktig funktion som bestämmer hur pass bra kantgrepp främre och bakre delen av skidan har i en given fart när den är kantad.

En skida som är vridstyv har bättre kantgrepp och kan bibehålla sin ursprungsform bättre än en skida som är mindre vridstyv. Den mer vridstyva skidan har alltså en mer jämn kantningsvinkel från bakändan till framändan. Kantningsvinkeln hos den inte lika vridstyva skidan är mindre vid bakändan och framändan än vid skidans midja vilket gör att den lättare sladdar och tappar kantgreppet. Läs mer om detta under plattformsvinkel i Interaktion. 

(FIGUR, Torsional flex)

Ju vridstyvare skida, desto stabilare är den, med bättre kantgrepp och bättre tålighet för högre farter och hårdare underlag. En mindre vridstyv skida gör det enklare att åka sladdande svängar men å andra sidan försämras greppet på hårt underlag.

Metoder

• Hur skidans form påverkar sladdande sväng
• Hur skidans form påverkar en skärande sväng
• Skidans egenskaper, sladdsväng
• Bindningens placering, sladdsväng

Skidors olikheter och dess funktioner

Skidans skärning, böjstyvhet och vridstyvhet är de egenskaper som gör att en skida kan skapa riktningsförändring och göra så att åkaren roterar. Detta är de egenskaper som ger skidan dess svängande egenskaper. Utöver dessa finns andra parametrar som påverkar skidans funktion och gör så att olika skidors utformning lämpar sig till olika ändamål.

Dessa parametrar är skidans spann, bredd samt längd och hur de relaterar till skidans egenskaper. Skidor kommer i en mängd olika kombinationer av dessa egenskaper och parametrar vilket kan göra det svårt att välja en skida som passar just skidåkarens ändamål. Nedan ges exempel på olika typer av skidor och hur dess utformning lämpar sig till olika underlag. 

Spann

Spannet på en skida sträcker sig över hela skidans längd och är förhållandet mellan skidans extremiteter och dess midja. Ett traditionellt spann är en konkav böjning av skidan över dess längd. Det är vanligast på smalare skidor ämnade för åkning i preparerad pist och kräver en större kraft för att packa ihop snön då skidan böjs igenom vilket får den konkava ursprungsformen att bli omvänd. En skida med traditionellt spann kan vara utmanande att åka på i mjukare underlag som puder- och slasksnö då skidan har en tendens att gräva ned sig i och med att snön just tar längre tid att packa ihop sig och ge reaktionskraft tillbaka.

En skida med tiprocker har en förböjd framdel av skidan, vilket innebär att framdelen av skidan inte berör snön på samma sätt som en skida med traditionellt spann. Detta medför att skidan får ett kortare spann och att den hjälper till att styra in skidan i sväng så fort den kommer på kant. Den har alltså en mindre tröghet och kan roteras enklare, då hela belaget inte är i kontakt med ytan. Det medför också ökad bärighet i puder- och slasksnö då förböjningen av framändan gör att skidan hamnar mer ovanpå snön. Tiprocker-skidor har traditionellt spann under foten vilket gör att den bibehåller goda svängande egenskaper på hårdare underlag utifrån sin karaktär.

En skida med fullrocker har ett konvext spann. Skidan är mer eller mindre helt genomböjd från början vilket ger den egenskaper som att den lättare ska styra genom svängen utan att skidåkaren behöver belasta skidan. En skida med fullrocker kan upplevas fladdrig när den är plan mot snön då det blir en väldigt liten del av skidan som är i kontakt med underlaget, det vill säga understödsytan är mindre. Detta gör att skidorna har mindre tröghetsmoment att rotera på plant underlag. Skidan lämpar sig bäst för åkning i pudersnö då det förböjda spannet har mycket god bärighetsförmåga samt att den typen av snö som omger skidan inte behöver packas ihop i samma utsträckning. 

Bredd

Skidans bredd över midjan påverkar hur vi kan skapa en kantningsvinkel mellan skidan och underlaget (se mer under Interaktion) och hur vi kan behålla skidan kantad genom svängen. Med en smal skida är det lättare att skapa en kantningsvinkel och det går snabbare att få en viss vinkel. Det är även lättare att behålla eller förändra den genom svängen.

Detta beror på att vi har skidans kant närmare centrumlinjen av foten. En bred skida är trögare att få upp på kant och även svårare att behålla på kant genom svängen. Detta beror på att skidans kant är längre från fotens centrumlinje och det krävs en större kraft att hålla kantningsvinkeln, skidan vill naturligt planställas.

Skidor med smalare midja (cirka 66–82 mm) kommer oftast med ett traditionellt spann alternativt med lite tiprocker och lämpar sig bäst till åkning i preparerad terräng då de är lätta att få upp på kant samt har sämre bärighet än bredare skidor.

Skidor med midjemått mellan cirka 83–95 mm kan kategoriseras som allroundskidor och kommer i många olika tappningar, från böjstyva med traditionellt spann till mjukare skidor med twintipform (uppböjda bak och fram som lämpas för slopestyle) och fullrocker. De passar fint för skandinaviska offpistturer där både visst puder, slask och skare kan finnas.

Skidor med 95 mm midja och uppåt lämpas sig bäst för åkning i mjukare och djupare underlag och kommer oftast med tiprocker eller fullrocker vilket ger skidan god bärighet. En bredare skida är i regel inte lika vridstyv som en smalare vilket påverkar dess kantgrepp, och i kombination med att den är svårare att få upp på kant lämpas sig den inte till hårdare preparerat underlag. 

Längd

För en nybörjare rekommenderas det ofta att skidan är något kortare än skidåkaren. Ett bra mått är att skidan sträcker sig till mellan hakan och näsan. Skidor med tiprocker kan vara något längre, då skidan i praktiken är kortare än den längd som anges. I regel har kortare skidor kortare skärningsradie och tvärtom för längre. Detta syns också i de olika discipliner inom alpin racing. Utöver detta finns det egna preferenser för vilken längd på skidor en skidåkare har, där tröghet och understödsytan får kompromissas med. 

Skidans olikheter och hur de påverkar en nybörjare eller expert

Skidor är olika och passar olika för olika typer av skidåkare. Den dyraste skidan är inte den bästa för alla. En mer avancerad skida kan upplevas som svårmanövrerad för en nybörjare då den vare sig är följsam eller så förlåtande. En mjukare skida med mindre radie lämpar sig oftast bättre till en nybörjare då den är mer förlåtande och upplevs som mer lättmanövrerad. En styvare skida med längre radie passar till en mer erfaren skidåkare.

En bra rekommendation är att dels ta reda vilken typ av åkning och underlag som åkaren gillar, dels testa skidor från butiker eller vid skidtest – glöm dock inte att ha rådande yttre förutsättningar med i beräkningen. 

Metod

• Skidans påverkan för en nybörjare